HEMMA IGEN
Det har varit fullt upp och jag har som vanligt suttit i en simhall hela helgen, men jag är hemma igen.
Resan gick bra och vi fick med oss 50kg övervikt (ja 50kg övervikt!!) hem utan att betala mer än 200 kr var. Vi var ganska nöjda när vi lyckades med det, dessutom släpade vi ombord tre stora handbagage var.
Innan jag avslutar USA-temat på bloggen så har jag ett par bilder kvar som jag vill dela med mig av. Den första är något jag sett på flygplatser lite överallt i världen men inte på Landvetter - en buss som kör dig och ditt bagage från parkeringen till terminalen! Jag har alltför många gånger sprungit i isande kyla utan vinterjacka från och till långtidsparkeringen på Landvetter! (Jag kanske ska tillägga att jag varit utan jacka för att slippa ta med den när vi ska till varmare breddgrader.) Snälla Luftfartsverket, visst förstår ni att det här är en service ni bör tillhandahålla era resenärer!
Nästa bild visar alla bussar som åker i skytteltrafik för att hämta upp kunderna som har hyrt bil. Det här visar, tycker jag, hur central och viktig bilen är i USA. Reser du någonstans i USA är det självklart att ta en hyrbil från flygplatsen.
Jag låter Sverigeimmigranten avsluta bloggandet om USA (det var ju pga henne vi åkte dit)!
Låter riktigt skönt med buss till o från allt där man inte tar sig själv! mer sånt här! :) Belinda e ju såååå söt och nyfiken och social! Helt underbar :D
Ser ganska skönt ut med buss, med sol, med icke-ha-vinterkläder, inget regn (har precis kört hem från Onsala i ösregn!!! Fy tusan!!!)
Tack för att du följde med gumman!!!
Kramar från medresenären
Linda - ja, flygplatsservicen i Sverige har en del att lära..... Hunden är härlig även om hon inte luktade så gott på vägen hem.... Haha
Sofia - Mmmmmmm vädret var det inte det minsta fel på när vi var iväg....vill att det ska vara så här också!!
Mamma - Ja, du behöver inte tacka! Nöjet var helt och hållet på min sida!!
Nu har vi varit hemma länge...var är fortsättningen???
Kramar till er alla
Såå, det blev till att sitta i simhallen hela helgen så snart ni kom hem igen. Hälsa till dem vilka antagligen var orsak till detta, om det nu var barnen som var orsaken. Man behöver nu inte vara mycket till curlingförälder för att behöva följa sina barn till träningar och tävlingar och andra fritidsaktiviteter. Att låta dem cykla själva till och från finns det numera trista bevis för att man inte kan göra. Därför fick en ung flicka sälja en majblomma till mej, då jag observerade att hennes mor satt och väntade medan tösen gick fram till vårt hus, knackade på och bjöd ut sina varor. Senare samma dag varvi in till vårtkommundelscentrum och provianterade. Återigen så var det barn som bjöd ut majblommor utanför butiksentrén. Jag gav beröm åt de barn som hade förälder eller ett betydligt äldre syskon med sig. En medföljande berättade då att Majblommerörelsens försäljningsorganisation hade en uppmaning till de unga försäljarna att inte utsätta sig för onödiga risker och råd om hur att undvika tryckt på försäljningsväskorna, bl a uppmanades de att ta hjälp av äldre anhöriga som skydd och säkerhet i samband med att de var ute och sålde. För det första vill jag ge en eloge till barnen som hörsammat säljorganisationens uppmaning,för det andra att föräldrar och andra också tagit uppmaningen på allvar och tar av sin tid att stödja sina barn och för det tredje till säljorganisationen, för inte vill vi ha fler barn som utsätts för risk att stöta på vuxna som av en eller annan orsak utgör en fara för våra barn. När jag inte ville gå med på att min son skulle sälja olika saker för att dra in pengar till de idrottsföreningar sonen var medlem i och till klasskassan till skolresor mm, genom att knacka dörr eller stå utanför olika säljställen, blev jag betraktad som en pinsam (för sonen) och en besvärlig (för organisatörer m fl) förälder då jag på föräldramöten etc tog upp frågor om säkerheten, och ibland fick jag mycket vassa kommentarer från andra föräldrar, klasslärare och föreningsaktivt styrelsefolk. Redan för ca 25 år sedan fickjag lida spe för att jag ansåg att det skulle finnas ett alternativ för föräldrar att "köpa" loss barn från osäkra säljkampanjer, men i vissa sammanhang ansågs det som överklassfasoner (och jag var inte överklass utan en vanlig fritidsförvaltnings-arbetare och ensamstående mamma som var rädd om min son) och att det var viktigt ur demokratisk aspekt att alla barn i verksamheten skulle dra lika lass, tilldelade samma mängd föremål att avyttra genom eget arbete till föreningens fromma. Vissa föreningsfunktionärer och lärare ansåg att det var en viktig social fostran av barnen, att de gick runt och sålde, och jag som kom från hade svårt att hålla med, då min far alltid följde med mej och min kompis när vi var ute och sålde i samma syfte. När det gick så "köpte" han loss oss och lät oss istället utföra sysslor, utöver vad han betraktade som självklara att barn gör ändå utan särskild ersättnig, hemma, och hos äldre släktingar, men då hjälpte han eller mamma också till. Redan när jag växte upp och där jag växte upp,1950- och 60talens Stockholm, var det för unga flickor (och pojkar med för den delen) risbelt att röra sig fritt utan stödjande sällskap. Stockholms kriminalhistoria visar att det fanns fullt fog för fars och mors försiktighet, redan på den tiden, och det har brett ut sig i landet, nu senast en liten 10-årig tös som cyklar hem efter lek med kompisar på idrottsplatsen som inte var säkert hemkommen efter en stund senare.
Apropå det ja, att SVT allvarligt ens funderade på att sända direkt från hennes begravning tycker jag var rent osmakligt. Att många följde nyhetsrapporteringen, med stort intresse, medan det ännu var hopp om att finna henne vid liv var något annat, och betydligt sundare enligt min mening, för då handlade det om medkänsla med familjen, vänner och grannar och skolkompisar, men att ens tänka sej att det skulle vara av publikt intresse att live se hennes familj, skolkompisar, grannar och folk som kämpade för att eventuellt kunna hitta henne vid liv och hälsa ta ett sista farväl finns ett bra ord för på dialekten där jag bor: Onaskeligt! En begravning ska få ske med viss värdighet, för de närståendes skull utan att de ska riskera att vara tvungna att fälla en eventuell tår inför TV-kameror i realtid, och jag kan inte heller tänka mej att det skulle vara något verkligt intresse av att se detta på bilder i tidningarna. Jag hoppas att SVT har haft vett nog att avstå, och jag har inte följt debatten och nyhetsrapporteringen, annars har jag god lust att meddela SVT att jag kan tänkamej att avstå från min rätt att titta på TV för en tid framöver, dvs bära ut TVn i boden och säga upp min TV-licens. Money talks, You know!
Såå, det blev till att sitta i simhallen hela helgen så snart ni kom hem igen. Hälsa till dem vilka antagligen var orsak till detta, om det nu var barnen som var orsaken. Man behöver nu inte vara mycket till curlingförälder för att behöva följa sina barn till träningar och tävlingar och andra fritidsaktiviteter. Att låta dem cykla själva till och från finns det numera trista bevis för att man inte kan göra. Därför fick en ung flicka sälja en majblomma till mej, då jag observerade att hennes mor satt och väntade medan tösen gick fram till vårt hus, knackade på och bjöd ut sina varor. Senare samma dag varvi in till vårtkommundelscentrum och provianterade. Återigen så var det barn som bjöd ut majblommor utanför butiksentrén. Jag gav beröm åt de barn som hade förälder eller ett betydligt äldre syskon med sig. En medföljande berättade då att Majblommerörelsens försäljningsorganisation hade en uppmaning till de unga försäljarna att inte utsätta sig för onödiga risker och råd om hur att undvika tryckt på försäljningsväskorna, bl a uppmanades de att ta hjälp av äldre anhöriga som skydd och säkerhet i samband med att de var ute och sålde. För det första vill jag ge en eloge till barnen som hörsammat säljorganisationens uppmaning,för det andra att föräldrar och andra också tagit uppmaningen på allvar och tar av sin tid att stödja sina barn och för det tredje till säljorganisationen, för inte vill vi ha fler barn som utsätts för risk att stöta på vuxna som av en eller annan orsak utgör en fara för våra barn. När jag inte ville gå med på att min son skulle sälja olika saker för att dra in pengar till de idrottsföreningar sonen var medlem i och till klasskassan till skolresor mm, genom att knacka dörr eller stå utanför olika säljställen, blev jag betraktad som en pinsam (för sonen) och en besvärlig (för organisatörer m fl) förälder då jag på föräldramöten etc tog upp frågor om säkerheten, och ibland fick jag mycket vassa kommentarer från andra föräldrar, klasslärare och föreningsaktivt styrelsefolk. Redan för ca 25 år sedan fickjag lida spe för att jag ansåg att det skulle finnas ett alternativ för föräldrar att "köpa" loss barn från osäkra säljkampanjer, men i vissa sammanhang ansågs det som överklassfasoner (och jag var inte överklass utan en vanlig fritidsförvaltnings-arbetare och ensamstående mamma som var rädd om min son) och att det var viktigt ur demokratisk aspekt att alla barn i verksamheten skulle dra lika lass, tilldelade samma mängd föremål att avyttra genom eget arbete till föreningens fromma. Vissa föreningsfunktionärer och lärare ansåg att det var en viktig social fostran av barnen, att de gick runt och sålde, och jag som kom från hade svårt att hålla med, då min far alltid följde med mej och min kompis när vi var ute och sålde i samma syfte. När det gick så "köpte" han loss oss och lät oss istället utföra sysslor, utöver vad han betraktade som självklara att barn gör ändå utan särskild ersättnig, hemma, och hos äldre släktingar, men då hjälpte han eller mamma också till. Redan när jag växte upp och där jag växte upp,1950- och 60talens Stockholm, var det för unga flickor (och pojkar med för den delen) risbelt att röra sig fritt utan stödjande sällskap. Stockholms kriminalhistoria visar att det fanns fullt fog för fars och mors försiktighet, redan på den tiden, och det har brett ut sig i landet, nu senast en liten 10-årig tös som cyklar hem efter lek med kompisar på idrottsplatsen som inte var säkert hemkommen efter en stund senare.
Apropå det ja, att SVT allvarligt ens funderade på att sända direkt från hennes begravning tycker jag var rent osmakligt. Att många följde nyhetsrapporteringen, med stort intresse, medan det ännu var hopp om att finna henne vid liv var något annat, och betydligt sundare enligt min mening, för då handlade det om medkänsla med familjen, vänner och grannar och skolkompisar, men att ens tänka sej att det skulle vara av publikt intresse att live se hennes familj, skolkompisar, grannar och folk som kämpade för att eventuellt kunna hitta henne vid liv och hälsa ta ett sista farväl finns ett bra ord för på dialekten där jag bor: Onaskeligt! En begravning ska få ske med viss värdighet, för de närståendes skull utan att de ska riskera att vara tvungna att fälla en eventuell tår inför TV-kameror i realtid, och jag kan inte heller tänka mej att det skulle vara något verkligt intresse av att se detta på bilder i tidningarna. Jag hoppas att SVT har haft vett nog att avstå, och jag har inte följt debatten och nyhetsrapporteringen, annars har jag god lust att meddela SVT att jag kan tänkamej att avstå från min rätt att titta på TV för en tid framöver, dvs bära ut TVn i boden och säga upp min TV-licens. Money talks, You know!
